Under nästa period, senare vedisk tid, kommer nytt religiöst tankegods att förändra religiositeten i Indien. Nyorienteringen sammanfattas i skriftsamlingen Upanishaderna. I Upanishaderna förespråkas meditation och askes för att nå insikt om livets mening.

Frågor som började att ställas under denna tid var: Är livet verkligt? Lever vi bara en gång? Vad finns bakom alla gudar? Finns det ett högre mål än bara livet?

Det är nu begrepp som brahman, atman och moksha blir betydelsefulla. Brahman är det enda verkliga och det den är alltings ursprung. Brahman är en osynlig opersonlig gudomlighet som genomsyrar allting.  Brahman är som en stor världsjäl, som atman, människosjälen är en del av. Atman är bortom vår kropp och den strävar efter att bli ett med brahman. När atman blir det når den målet som kallas för moksha. Meditation är en väg för människan ska lyckas att föra sin atman till målet dvs. moksha. Anledningen till att människan inte ser denna verklighet är maya, en slöja som förblindar människan. En symbol för Brahmans och Atmans enhet är symbolen och mantrat Aum. Enligt en uppfattning uppkom hela universum av den resonans som följde på att "aum" uttalades.



Begreppen karma och samsara introducerades också under denna tid. Karma är det samlade resultatet av livets gärningar, som bestämmer vår nästa existens. Samsara är de eviga återfödslarnas kretslopp som människor och världar befinner sig i. Människor tvingas alltså, för att knyta ihop begreppen från föregående stycke, att ständigt att återfödas till dess att din atma fått en så hög karma att du kan gå upp i moksha.

Gud blir personlig i Bhagavadgita