Strax efter vår tideräknings början blev återigen tron på
personliga gudar aktuell. De gamla gudarna som Varuna och Mitra från vedisk tid hamnade nu i
bakvattnet. Istället tonade nya gudar fram. De viktigaste var Vishnu och
dennes avatar Krishna, samt världsförstöraren och fruktbarhetsguden
Shiva. Den bok där vi skymtar denna utveckling finns i boken
Bhagavadgita som skrev mellan 300 f.Kr och 300 e.Kr. Bhagavadigita
betyder den högstes sång. I denna heliga skrift är guden Krishna
huvudperson. "Gitan" är egentligen en del av det större diktverket
Mahabarata. Men fortfarande tror man på atman, karma och samsara som växte fram i
skriften Upanishaderna. När
det gäller offer, så räknades nu också heliga handlingar som ett bra
offer, speciellt om offret var för Krishna.
Hinduismens guldålder och senare utveckling
Guden Krishna.
Krishnas namn bygger på två ord: "krish", själar, och "na", att dra
nära sig. Namnet betyder alltså "han som lockar eller drar till sig
alla levande varelser". Hans hudfärg kallas shyam, vilket liknas vid
när solen lyser igenom monsun-molnen, och en svart-blå färg
framträder. Krishna uppfattas ofta som en av Vishnus avatarer. I
Mahabarata och Bhagavadgita beskrivs hans barndom som
förutspådd av profetior och fylld av övernaturliga inslag. Senare
tillbringar han sin ungdom i landsflykt för att sedan återvända som
den vise hjälten som besegrar ondskan i allmänhet och demoner i
synnerhet. Som äldre är det framför allt den vise och filosofiske
Krishna som omtalas som framgångsrik - han deltar inte i den
slutgiltiga striden utan ger råd åt de goda krafterna. |
|
|
|